När inte ens musik får mig på bättre humör är det något fel...! Så började jag dagens inlägg som jag känner på mig kommer bli ganska långt. Jag skriver detta för att jag känner för att skriva av mig min ilska, irritation och surhet. Dagen började hur bra som helst, påväg till den viktigaste matchen någonsin (den avgörande matchen för oss att gå upp i division 4), det fanns bara vinst planerat (visst hade vi klarat oss på att det blev lika, men vi hade vinst, det skulle bli vinst)! Åkte till klippet, laget var samlat och vi åkte mot kuddby. Under bilresan taggade vi med mycket bra musik, snack, skratt och en hel del annat roligt! Jag såg verkligen fram emot matchen trots att jag blev mer och mer nervös ju närmre kuddby vi kom. 

 

Väl framme krånglade matchdressar, det fanns inte till alla, strumpor saknades, tejp och linement fanns inte i medicinnväskan, folk var sena, det var där min irritation började och många andras i laget också. Trots det surade vi inte ihop allt för mycket, alla var taggade och peppade varandra som vara den för att vinst skulle det bli! Elin Johanzon hade sitt mål att nå 30 mål nu i sista matchen av serion vilket hon gjorde, 32 till och med. Första halvleken var helt sjuk, alla var nervösa, stressade och bara pangade iväg bollen, inget av lagen hade bra fokus alls. Efter de första 20 minuterna blev det fart på Lotorps If och vi satte pressen upp i bröstet på Kuddby. Vi fick in 2 mål vilket gjorde oss supertaggade att tryck in några till. Trots det lyckades Kuddby få in 1 mål, vet inte riktigt hur det gick till.. I halvleken var det stelt, knappt inget snack och alla var sura och besvikna på sig själva. Vi gick ändå ut med ett bra lag andra halvlek. Alla kämpade gärnet, snacket var på topp, tekniken såg hyffsad ut och alla gjorde sitt bästa. Helt plötslig stod det lika, sen var det helt plötsligt en kvart kvar av matchen då Kuddby får in ett mål, dett står nu alltså 4-3 till Kuddby. Alla var hur nervösa som helst och vi öste in chanser hit och dit, trots bra kämpande får vi inte in något mål. Matchen avslutas, folk gråter, folk springer därifrån, de flesta är helt tysta.

 

Efter ca 10 minuter har vi lyckats fått in alla i omklädningsrummet. Det är sjukt stelt i omklädningsrummet, alla är tysta och sura och besikna på sig prestation. Alla är nere.. Tillslut inser vi alla att okej, det är försent att göra någonting. Vi börjar peppa varandra osv osv. Hemresan var stel, inget snack eller ingenting. Väl i Finspång igen ska jag starta moppen, den startar som den ska och jag kommer ungefär 3 km tills den helt plötsligt bara stannar. Det känns som att någonting bara låtsnar från moppen, där rullar jag helt plötsligt bra i snigelfart. Jag försöker få tag i någon skjuts i över en kvart, tillslut fixade jag skjuts med min kusin, TACK SNÄLLA BÄSTA LINA, DU ÄR BÄST!!!♥ Det var väl typ den värsta dagen jag varit med om, USCH USCH USCH! Tack alla ni som läste, ni är mer än bäst! Puss och kram, ha en fortsatt bra helg sötisar!