Tårarna faller nerför min kind varje kväll, i väntan på att allt någon gång ska bli som vanligt igen.

Det är svårt att tro att allt detta har hänt och att JAG, just JAG har klarat mig igenom alla dessa problem. På något sätt är jag stolt över mig själv att jag orkat allt, men på något annat sätt är jag även missnöjd med det.. Varför skulle det ens hända från början? Då hade jag sluppit alla dessa problem som det känns som att jag aldrig någonsin kommer komma ifrån igen.